Nu gick jag hem till mitt ex och det känns bra. Måste ju kunna vara kompis med honom då jag bor i en liten by och vi har så många gemensamma kompisar. Förutom det så är jag över honom (inte över det han gjorde) men jag är över honom och har gått vidare. Hur långt bör man pusha sig själv med sitt ex? Vi har alltid kunnat umgås så avslappnat, det har aldrig varit stelt mellan oss liksom, och har saknat det. Saknat honom som kompis, och såklart som pojkvän också, det är bara att erkänna och stå för. Hur går man vidare? Det finns inga svar eller enkla lösningar. Man tar bara smärtan och hoppas att den avtar och att det blir lättare med tiden. Dem säger ju att tiden läker alla sår, men ärren har man kvar. Det är dem som formar oss.


//Ami

Jag är så trött på alla som strävar efter att vara perfekta! Perfekt finns inte! Det ordet finns inte i mitt vokabulär och det är en omöjlig sak att sträva efter. Sträva efter att vara det bästa du kan vara istället. Utgå ifrån din egen förmåga, dröm stort och kämpa för det du vill. Att vara en bra person med bra moral, målsättningar och attityd är det viktigaste tycker jag. Och ha inte så höga förväntningar på er själva, jag har det konstant och det enda man får ut av det är besvikelse och ångest. Gör ditt bästa för ingen kan begära mer av dig.

/Ami

Igår var en jobbig dag. Skolan gick segt, är trött och svinförkyld. Låter som ett litet barn när jag pratar och man känner sig ju aningen ofräsch när man går o snörvlar hela tiden. På kvällen bestämde jag och min kompis att vi skulle dricka, och vi mötte mitt ex (vi gjorde slut för ca 2 månader sedan) på gatan och han frågade om han fick komma. Jag svarade såklart ja (jag måste verkligen bli bättre på att säga nej) och han kom senare på kvällen. Den kille jag håller på med nu var också hemma hos mig och jag hoppades att det inte skulle bli stelt.

Kort fakta om mitt ex och mig; Vi höll på i ca 6 månader men var bara tillsammans 2 utav dem. Jag blev störtkär och i början var det som en Romeo och julia kärleksroman då vi egentligen inte fick vara tillsammans för min kompis (han sårade henne o bla bla). Jag var osäker i början då han är en player och har gjort mycket fel med tjejer, dock inte så mycket som folk påstår. Han lovade mig att han bara ville ha mig och ingen annan och att han ville bevisa för mig att han inte är en player. Efter han gjorde slut med mig så fick jag reda på att han hade strulat med en annan tjej medans vi höll på, efter allt han sagt och lovat mig. Jag klarar av ett break-up, men lögner klarar jag inte av. Jag är över honom men har på något sätt en ilska mot honom på grund av att han ljög för mig. Jag blev ju tillsammans med honom till slut för att jag trodde att han menade det han sa och att han hade varit trogen mig, bevisat att jag var tillräcklig för honom. Nu inser jag att ingen tjej någonsin kommer att vara tillräcklig för honom just nu, han måste hitta sig själv innan. Bestämma vilken kille han vill vara, och framför allt så måste han VILJA ha ett förhållande. Man måste kämpoa för det man vill och han behöver växa upp och mogna lite känner jag. 

Hur som så gick väl kvällen sådär, jag frågade om jag fick bitchslappa honom och han sa okej, så då gjorde jag det (kanske inte bästa beslutet...) men hur som så gick festen bra. Men till slut kom en väktare och bröt festen.

På morgonen vaknade jag med en sån ångest, det kändes som att jag skulle dö. Jag mådde illa och gick in på toaletten och vaggade mig själv som jag brukar göra på jag får en panikångestattack. Efter några timmar gick den över och jag fixade mat och städade. Nu sitter jag framför tvn och degar och funderar på om man ska gå till mitt ex (2 av mina kompisar är där) på filmkväll... Är det en bra idé??

//Ami

I den här bloggen kommer jag att berätta om mitt liv; hur det är att vara tonåring då allt känns som mest och att bo själv och leva med stressdiagnos och panikångestattacker. Hur tacklar man vardagen när allt man vill göra är att lägga sig ner i sängen och inte orkar stå upp? Hur hanterar man när man får hjärtat krossat som tonåring, då vi känner smärtan som mest? Hur hittar man sig själv, vem man är och vad man vill få ut av livet?

Ingen är perfekt så sikta inte på att vara det. Var dig själv och det kommer att vara tillräckligt. 

/Ami